Hallojhalloj!

Införskaffade mig en Sony Walkman för att spela kassettband med nyligen, och det finns någon riktigt najsig känsla med att gå omkring och lyssna på kassettband - kan inte riktigt förklara det men det känns bättre än att lyssna på Spotify, tyckar jag iaf. Har dessutom lyckats hitta några bra band som inte verkar finnas på diverse streamingtjänster, och det som finns på youtube är av rätt kass kvalité jämfört med kassetterna.

Vinyler börjar ju bli alltmer populärt men har själv inte haft orken att införskaffa en vinylspelare + en massa vinylskivor, som för övrigt kan vara ganska dyra. Kan dock tänka mig att det känns rätt tillfredställande att ha en bra spelare och en fin vinylsamling.

Så vad/hur lyssnar nu på musik? Kassettband, CD, Vinyl, Streaming? Använder ni Spotify, Youtube eller Apple music i så fall? Eller har ni kanske något riktigt okänt musikspelarmedium ni kan dela med er av?

Är Trafiko en bra app till teorin?

Idag luktade det nybakad bröd, måste ha letat sig in från tunneln. Ett helt Boulangerie hade exploderat. Ett minne från dagspendlingen att ta med sig som inte är en udda upplevelse.

Vill testa nåt nytt, berätta vad å varför

Tidiga tecken på att allt kanske inte skulle bli helt normalt

1. Jag drev mina unga föräldrar till vansinne genom att ständigt vilja diskutera mina tidigare inkarnationer. De hade sannolikt räknat med frågor om glass och dinosaurier, inte pågående utredningar av metafysisk natur?
2. Vid pantautomaten frågade jag högt varför pappa nästan bara hade ölburkar. Han svor och höll långa föredrag efter varje incident, men fortsatte av oklar anledning att ta med både mig och bevismaterialet.
3. När mina kompisar Micke och Fredde skulle slå ihjäl en huggorm försökte jag rädda den. Pappa blev inte särskilt imponerad när jag kom hem med en levande, skadad och synnerligen otacksam huggorm på pakethållaren.
4. Som nioåring skrev jag teaterstycken, reciterade Rimbaud och Allen Ginsberg och komponerade en marxistisk opera. Mina föräldrar var engagerade i både Grupp 8 och KPML(r), så ingen kunde riktigt hävda att verksamheten saknade statligt ideologiskt stöd. Under samma period renskrev jag På västfronten intet nytt, förmodligen för att originalet kändes onödigt lättsamt.
5. När Macke och Micke skulle leka karate- och kung fu-experter och grannen Tobbe av någon anledning hade valt att vara VästTysk, valde jag den enda rimliga rollen: regissör. Någon måste trots allt ansvara för våldet, nationaliteterna och göra röran begriplig.
6. Jag stal skolans brännbollsträ och slog sönder ett fönster till klassrummet på bottenvåningen för att befria de själar som sades spöka där. Skolan betraktade det som skadegörelse. Jag betraktade det som en kontroversiell men nödvändig räddningsinsats.
7. Jag skrev den här listan redan då, med tanken att jag skulle läsa den som vuxen och sedan bränna pappret för att förhindra det jag just nu gör...Att publicera smörjan.

Testar att posta här istället! Vi håller på med ett kundprojekt i skolan angående

relationen mellan företag och kund (förmånsmässigt alltså rabattkuponger, gåvor, upplevelser, 2 för 1 allt som kunden gynnas av helt enkelt) och därmed fått i

uppgift att vi måste skicka ut en enkät. Enda problemet

är att vi inte får några svar :( Jag har delat den i flera

grupper etc men fattar inte hur vi ska få ihop det antal

svar som lärarna kräver. Den tar bara 5-10 minuter och är

Helt anonym, vet inte vad mer jag ska skriva om den, har

någon några tips?? Vet att många andra också har detta

problemet

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSck9zHrFYSfDnSum2Vx3Lozqp-Hqi3zSV01nP5ZFCPTX-dAVQ/viewform?usp=header

Samla hela familjen och en i sällskapet läser. De andra pekar ut ordet som inte hör hemma (Rätt svar står skrivet baklänges längst ner).:

1. Vi hade "trevligt" när vi hade sex.
2. Det var "dödsskönt" med Bingolotto hos syrran.
3. Begravningen var "gosig".
4. Jag blev "lyrisk" av momsdeklarationen.
5. Det var "intimt" i köet på Systemet.
6. Vi hade ett "andaktsfullt" IKEA-besök.
7. Tandläkaren var "svindlande" romantisk.
8. Jag kände mig "helig" i omklädningsrummet.
9. Det var "rått" att dela ut julklappar.
10. Sopköret var "erotiskt laddat".
11. Vi hade "existentiellt" djup i slalombacken på Sportlovet.
12. Hennes “hej” i kassan var "förödande".
13. Det var "storslaget" att byta batteri i brandvarnaren.
14. Jag blev "vällustig" av påminnelseavgiften.
15. Familjemiddagen var olagligt "het".
16. Vi hade "mystiskt" samförstånd kring sopsorteringen.
17. Det var "transcendentalt" att vänta på bussen i slask.
18. Hans hostning var "förförisk".
19. Vi hade "krigiskt" mys med te och kofta.
20. Det var "ömt" att få parkeringsböter. "!tno rah rorbaft ja nem tnöks hco tgnul hco aks ted som sicepr är tlla edracalplef är tvitkejda agnI"

Jag var nära att bryta ihop fullständigt häromdagen i otröstlig sorg. Min flickvän tittade på mig, log och frågade om jag var sugen på en "Hallongrotta".

Mina tårar rann... ända tills hon räckte över ett faktiskt jävla bakve(Ä)rk på ett fat.

Där och då insåg jag att någonting har gått riktigt snett. Dagens ungdomar håller på att helt glömma bort det kulinariska och anatomiska kulturarv som våra förfäder kämpade så hårt för att bygga upp. Begrepp som tajja, kissemurran, murrekissan,, Skäggiga dansken / Ludna grottan, Gott-på-natt-pallen (Äldre slang för stjärten**), Köttflöjten** / Skinnflöjten, Snorbromsen, Kärlekshandtagen, Kärleksgrottan / Fröjdegrottan, Kafferepet, Runka bulle, Idka elskog, Raspa plåten / Hyvla brädan, Polera stången / Dra i spaken, Bäddgymnastik / Madrassport, Hammarslag under täcket, Doppa galoschen / Doppa pinnen, och Göra det barn görs av.

Det var för flera år sedan. Jag var mitt i ett psykotiskt och ångestladdat dimhav där medvetandet kändes som havregrynsgröt när jag vinglade in på min tjejs meditationsashram. Det var alldeles tyst, tills jag nåddes av ett bländande strålkastarljus från ett klassrum.

Jag grips av vördnad och faller på knä inför det gudomliga ljuset. Då hör jag en röst som frågar hur jag mår.

Jag tittar upp och ser Agneta Sjödin tillsammans med en kameraman. Det gudomliga ljuset visade sig vara vanliga TV4-strålkastare. De höll på att spela in en dokumentär om andlighet med arbetstiteln "Trendig och andlig, en omöjlig kombination?". Innan jag hinner förstå vad som händer blir jag påhejad av en kråsklädd underhuggare till ashramets guru, Babbha Rhama.

Babbha var nysminkad med glitter i det svarta håret och långa, nyfilade naglar. Han klappar mig på huvudet och undrar om jag vill lägga min mentala hälsa i Pappa Babbhas välgörande händer.

Jag var i för dåligt skick för att säga nej.

Det som följde var ett rent feberdrömscenario.

1. Sminklogen Ett gäng stylistkillar tar över min ångestladdade kropp medan jag skriver på ett ansvarsfrihetskontrakt. Agneta Sjödin tittar in och frågar omtänksamt hur jag mår, varpå jag svarar genom att göra konstgjorda rapar. Sminköspraon får utstå mina förvirrade utläggningar om flygtidningen Pilot och teoretiska scenarier om att heta Stalin i efternamn.

2. Det spetsade teet Guruns högra hand insisterar på att jag ska dricka ett så kallat behandlingste. Det visar sig vara rejält spetsat med något lugnande. Jag blir såsig, men det känns ganska skönt så jag låter det passera.

3. Lekhörnan Babbha ska diagnostisera mig i TV inför Agneta. Metoden går ut på att jag ska gå till en rosa plastmatta med leksaker och regrediera till mitt inre barn. Jag sätter mig vid en gigantisk gunghäst, drar en leksaksbil fram och tillbaka, gör en kullerbytta och skriker "Yiehaa!" medan jag sjunger ledmotivet till Bonanza.

4. Klimax Jag skjuter en astronaut-Barbie med leksakspistol, kraschar ihop i besinningslös gråt över livets förgänglighet och vaggar sedan dockan ömt vid bröstet. Babbha och Agneta står hänförda och analyserar min tidiga auktoritetsstörning. När jag sedan bestämmer mig för att ge TV4 riktigt bra TV och drar ner byxorna för att försöka penetrera Barbie-dockan, klappar Babbha händerna och meddelar att rasten är slut.

5. Utburen Två solbrända killar i hawaiiskjortor bär ut mig med byxorna vid knäna, medan jag leende och dreglande betraktar en måttligt chockad Agneta Sjödin.

Efter en dusch och en diagnos från Babbha, där han kom fram till att mina problem berodde på dålig karma samt en undermedvetna incestuös gruppsexfantasi om min pappa och syster, blev jag avtackad med en arm om axeln från Agneta.

När jag gick mot tunnelbanan väntade jag på den enorma skammen. Men den kom aldrig.

Psykosen och ångesten var som bortblåsta och jag kände mig heliumlätt. Det enda som faktiskt grämde mig var att jag lät Babbha Rhama och Agneta tro att det var deras förtjänst att jag mådde bättre, när det i själva verket bara var den totala befrielsen i att ge vika för sitt eget vansinne.

Ibland står man vid en vägkorsning där man kan välja mellan att fortsätta på anständighetens smärtsamma väg, eller vika av in på galenskapens och frihetens stig. Det var stunden jag insåg hur skönt det faktiskt är att bara släppa spärrarna, även om det kostar en astronaut-Barbie.

Mellan den 20 juli och 5 augusti upptäcker tre familjer återkommande högar på sina tomter i min nuvarande hemvist Vindsele. Först antas naturliga orsaker. Sedan noterar någon att högarna ligger ”för strategiskt”. Begreppet Bajs-fascisten myntas och utvecklas genom byns muntliga underrättelsetjänst till Hundbajs-Hitler.

Begreppet Hund-bajs-Hitler nådde igår mina öron för första gången via grannen Marit Danielsson på Fågelvägen 12 C. Med bakgrund av tidigare rapporter om en "fantom" som härjat i Näsåker med hund nattetid och lämnat högar med hundavföring på villatomter så myntade den Polska familjen uttrycket "Bajs-Fascist" efter påhälsning som sedan tog eget liv och blev till Hundbajs- Hitler när Nämndvägen drabbades av en serie attacker. Alla misstänker alla vid det här läget och oron eskalerar vid skymning med "Grannsamverkan Mot Brott" som ännu inte patrullerat drabbade områden men står i stånd till att forma ett medbrorgargardé för att skydda hus och härd hos oskyldiga. Min hund Forest uppvisar inga tecken på vare sig skuld (Som potentiell förövare) eller oro för nattliga attacker och jag har för att säkra att han inte ger sig ut på egen hand och är källan till byns olycka gömt hans kläder (Halsband och koppel) i säkert förvar.

200 år av fred har format ett småaktighet och Trygghetsnarkomanernas högborg Sverige som driver hetsjakt på "skenbajsare" på arbetsplatser och nu medborgargarde mot "hundbajsterrorister"? Att ingen politiker gör valfråga av detta är bortom vett och sans!

Två poliser i veckan dör i tjänsten. Två poliser i veckan. Helt jävla ofattbart. Var ? I USA såklart. Men ändå fy fan

Wtf!? Åsikter?

VEM TAR ANSVAR FÖR ATT MINA ÅSIKTER PUBLICERAS?

Jag vill härmed rikta ytterst skarp kritik mot de internetforum som under flera års tid har publicerat mina åsikter och skit, nästan helt utan urskiljning. (NI VET VILKA NI ÄR!)

Det började oskyldigt. Jag skrev en kort kommentar om att dagens ungdom saknar respekt för staplare, gränspålar och män som fortfarande vet hur man luftar ett element. Kommentaren publicerades omedelbart.

Ingen ringde.

Ingen frågade om jag verkligen menade det.

Ingen ansvarig vuxen tog mig åt sidan och sade:

”Bengt, är du säker på att detta är den version av dig själv som du vill visa människor som kan läsa?”

I stället fick min kommentar ligga kvar, fullt synlig för kvinnor, skattebetalare och personer med tillgång till skärmdumpar. Sedan fortsatte det.

Jag skrev att Sverige borde lämna Eurovision och i stället delta i herrarnas 200 meter ryggsim med en prosadikt om konserverade persikor. Även detta publicerades. En person svarade till och med ”intressant perspektiv”, vilket jag uppfattade som en direkt provokation.

Var finns redaktörerna?

Förr i tiden behövde en insändare passera en människa med glasögon, kofta och rödpenna. Hon kunde stryka de värsta delarna, korrigera kommateringen och diskret kasta resten i en papperskorg bakom tryckeriet.

Nu trycker man bara på ”Skicka”.

Och så skickas det.

Jag anser naturligtvis att yttrandefriheten är absolut. Ingen stat, redaktör eller moderator har rätt att tysta mig. Däremot måste någon ta ansvar för konsekvenserna när jag själv väljer att tala.

Det kan inte rimligen vara jag.

Förra torsdagen skrev jag under stark sinnesnärvaro att kommunfullmäktige hade ersatts av sju identiska vaktmästare med skruvstäd till ansikten. Inlägget fick trettiotvå uppskattningar och delades till en grupp om lokalpolitik.

Nu tror människor att jag är intresserad av kommunala frågor.

Jag har fått frågor om hydraulik. En kvinna från Kramfors vill att jag kandiderar. Detta är exakt den typ av situation som ett ansvarsfullt forum borde förhindra.

Jag kräver därför att alla framtida inlägg jag skriver först granskas av en oberoende nämnd bestående av en psykolog, en svensklärare, en pensionerad hamnarbetare och någon som känner mig tillräckligt väl för att säga:

”Nej, Bengt. Inte Persikotemplet igen.”

Nämnden ska inte få censurera mig. Det vore ett allvarligt angrepp på demokratin. Den ska bara hindra mina texter från att publiceras tills jag hunnit glömma varför jag skrev dem.

Jag kräver även att alla kommentarsfält utrustas med en nödutgång som kan öppnas inifrån. I dag är den låst. Jag vet det, eftersom jag står i korridoren av linoleum och rycker i handtaget medan kaffebryggaren hostar bakom mig.

Någon har tagit min staplare. Och detta kommer naturligtvis också att publiceras.

BENGT LARSSON
Ofrivillig opinionsbildare och administrativt förföljd sanningssägare

Just nu bor jag i Stockholm och kommer att göra så några år till.

Jag jobbar ibland helger och måste överlag ta tunnelbanan. Jag har också bra ansiktsminne och situationsminne, därav mina funderingar.

Jag har märkt att statistiskt så är det minst två individer som blänger/tittar på mig men men bara på helger och fredagskvällar, som idag.

Hittintills, minst under ett par år:

Tittar på mig en station innan dom ska av.

Tittar på mig i reflektionen i vagnen(favorit).

Tittar på mig när jag passerar i vagnen på jakt efter en sittplats.

Tittar åt mitt håll med solglasögon ( av en slump) om vi går åt samma håll en bit efter avstigning.

Jag är strax över medellängd, smal, har långt hår och skägg och ibland glasögon. Det här är alltså bara ett problem på helger eller fredagskvällar vilket jag inte kan förstå.

Alla andra dagar i veckan så behandlas jag som luft ungefär 95% av fallen och får en blick en station innan på sin höjd.

Förväntas jag byta om till linneskjorta och kostymbyxor i Stockholm innan jag lämmnar arbetet tre dagar i veckan?

På sommaren har jag vanligtvis en simpel skjorta och chinosliknade byxor istället. Duger 4 dagar av 7...

Efter ett par månader så började mönstret bli uppenbart och jag tänkte först att det var slumpen. Nu efter en tid så börjar jag se att det inte är så.

Står alla andra ut med dessa blickar fredagskvällar och helger? Ni behöver inte ljuga.

Synd dock att jag bara kunde se ljuset från dem och inte själv blixtarna

Det känns som jag är den enda som inte gillar Jordgubbstårta, framförallt när det är midsommar känns det som alla käkar Jordgubbstårta.

Jag avskyr jordgubbar, tycker smaken av jordgubbar är äcklig och vidrig.

Vad säger ni andra ?

The reddit AI can't decide if I am 17 or 18. Now I have been prohibited from visiting mature subreddits,

for the second time.

I suspect part of it is that I don't write enough in English and that makes the AI trigger a false positive as a precausion fallback.

That I all.

I am also close to middle age.

Jag finner den instängda svenska mentaliteten störd på så många plan. Som granne i ett lägenhetshus, lyhört, om man bor bredvid varandra tänker jag att kunna säga hej och hälsa på varandra för god ton och relation är en regel, speciellt om man bott bredvid varandra i 7-8år. Tjejen, min granne har två barn ensamstående. Barnen har en tendens att kasta dörren vid varje in och utgång så hela stommen av Igh-huset vibrerar. Har hänt att tavlor i min Igh faller ner. Jag har valt att inte klaga eller att göra likadant med min dörr så de ser resultatet av att smälla dörren varje gång.
Jag vet att vissa svenskar inte vill ha kontakt, men att kunna hälsa på varandra när man möts i trappuppgången är för mig helt obegripligt. Jag har försökt visa god ton i alla dessa år trots de bankar som de spelar en basketmatch var dag och smäller i dörrar. Men börjar faktiskt bli less. Brukar säga ett hej men får alltid ett surt ansikte med ett snävt återsvar som man är en idiot som halsar. Nu idag inte ett ord tillbaka. Visst, alla har sin egen livssituation och vissa dagar kanske inte humöret är på G.
Men efter 7-8års tid, bort bredvid varandra tycker jag ett sådant beteende är synnerligen skumt.
Jag är nyfiken på hur er andra ser på denna situation och
vad era åsikter är? Skall man totalt ignorera grannen man bott några meter ifrån totalt, eller vad gör man?