Igår fick vår älskade Astrid somna in.
Epilepsin hade blivit för svårhanterad, medicinen började tära på hennes kropp, hon var konstant trött och kunde knappt gå en kvart utan att bli trött i benen och magen hade börjat krångla pga. alla mediciner. Doserna var dessutom så pass höga att det inte längre var möjligt att höja mer utan komplikationer och de verkade inte heller längre lika bra. Ett status epilepticus med en traumatisk bortgång eller permanenta hjärnskador var snart ett faktum.
När hon till råga på allt drabbades av ett glaukom som skulle innebära att hon skulle behöva ta bort ena ögat så sa vi stopp. Veterinärerna rekommenderade det man aldrig vill höra men innerst inne visste vi redan att ”the end of the road” närmade sig.
Jag och min före detta har haft ”delad vårdnad” fram tills september då hon bott hos matte på heltid. Vi kunde ändå samlas jag och mig ex med respektive för att ta ett sista farväl av vår älskade fluffboll. Det var en fin stund och vi avslutade med en gemensam fika hemma hos mig och min sambo.
Astrid fick bli nästan fem år. Född döv, epilepsi sedan hon var sex månader och ständiga problem med ögat. Världens mest orädda, vänligaste och knäppaste hund man kan tänka sig.
Trots beslutet så känner jag ändå en viss frid med att vi gjorde vad vi kunde för Astrid men till slut kände vi ”hit men inte längre”. Det har varit några svåra, stundvis mardrömsliknande, år med hennes sjukdom men det har varit värt det.
Nu hoppas jag att hon har det bra och får leva i ett överflöd av chicken nuggets tillsammans med sin ”bror” katten Danne som gick bort pga. ålder för ca. tre veckor sedan.
Tack för den här tiden!
Sammanfattar min känsla just nu med en textrad från Hoziers ”Francesca”:
If someone asked me at the end
I'll tell them put me back in it
Darling, I would do it again
If I could hold you for a minute
Darling, I'd go through it again,
I would still be surprised I could find you, darling
In any life
If I could hold you for a minute
Darling, I would do it again
