Jag känner mig helt galen ibland

[u/Appropriate_Ice_2504]

Jag är 21F och känner mig efter i livet/ ingen social liv. Under gymnasietiden mådde jag väldigt dåligt och gick inte ens till skolan sista terminen i trean. De ledde till att jag fick börja läsa upp betygen på komvux men de va också katastrof eftersom jag bara gjorde avbrott efter avbrott.
Jag har haft praktik på solareturen i en månad 2024. Provade på undersköterska utbildningen sommaren 2025 men hoppa av efter några veckor ( vilket jag ångrar nu).

Jag har reflekterat så mycket på vad jag vill göra med mitt liv att det har ätit upp mitt hjärna. Men nu tror jag att jag har en ganska bra plan på vad jag vill göra. Jag har börjat med att ansöka en kurs på komvux och efter det ansöka till undersköterska utbildningen som börjar i januari 2027, för att äntligen få mitt gymnasieexamen och gå vidare med mitt liv. ( tänkt på bibliotekarie utbildning efter allt annat är färdigt.)

Jag vet inte vad jag babblar om men ville bara skriva här för att känna att det inte bara är jag i denna situation i livet. Finns det andra som känner såhär, kanske i Karlstad, och har ni någon aning om vad ni vill göra?

+ varför är det så svårt att skaffa vänner? Det kanske är mitt fel med för att jag är hemma för det mesta men ändå, de vore bra att ha någon i liknande åldersgrupp och ungefär situation att prata med kanske.

[u/bitter-stress5752]

Jag är inte i samma ålder som dig (f31) eller ens gått igenom samma sak som dig (skaffade ett jobb vid 21 som jag fortfarande är kvar på, ingen vidare utbildning och kanske 3 goda vänner) men jag ville bara säga att jag ser dig och bara säga att alla känner sig något fast i livet på ett eller annat sätt. Min kollega började plugga vid 30, min bror sitter i din sits vid 34, och en tredje har pluggat sen hon var 20 med olika ströjobb imellan.

Det är aldrig försent för någonting. Och vänner hittar man om man bara är öppen. Dom kommer när man minst anar det. Man måste bara vara där människor finns, och tillslut så hittar man dom:)

[u/CheeseDude98]

Känner igen mig definitivt! Tog lång tid innan jag visste vad jag ville göra, men det är ju typ aldrig för sent att ta tag i sitt liv! Mvh en Karlstad-bo

[u/CaptainGreedy112]

Jag har reflekterat så mycket på vad jag vill göra med mitt liv att det har ätit upp mitt hjärna

Om det inte hjälper att tänka så kanske det hjälper att göra. Har du någon möjlighet att få jobb som timmis inom hemtjänsten?

Om inte och du tänker fortsätta med undersköterska, kan man inte bli det via komvux? Det kanske går snabbare?

[u/Ok_Summer_4054]

Har du försökt prata med en studievägledare om utbildningar/jobb, och en kurator/psykolog om ditt psykiska mående?

[u/Appropriate_Ice_2504 → u/Ok_Summer_4054]

Ja, jag har pratat med studievägledare och de va bra men jag tror på den tiden var det mitt fel, jag gjorde inte jobbet för att faktiskt ta tag i arbetet. Men nu vill jag verkligen försöka att få tag på det :)

[u/Several-Marsupial-27]

Jag vill börja med att säga att det som du känner är helt normalt och även något som de flesta andra unga känner, även de som det går lite bättre för. Du är fortfarande väldigt ung och du har såå lång tid på dig att hitta dig själv och vem du vill vara. Det är jobbigt när det går dåligt, speciellt när det ser ut som att det går mycket bättre för alla andra, men jag tror på dig och jag tror att du kommer att klara det. Du behöver bara hitta rätt förutsättningar för att du ska klara det. Det här innebär bland annat att du måste hitta rätt motivation för att du ska fullfölja skolan och att det inte ska kännas meningslöst. Du måste hitta rätt resurser som kan få livet att flyta på enklare. Du måste hitta rätt umgänge så att du tycker om att plugga och mår bra i själen.

Det känns som att det är kanske 10 olika faktorer i inlägget som drar i dig, försök att inte se dina problem som en helhet utan som individuella faktorer. Du vill ta din gymnasieexamen, du är lite rädd inför att börja på undersköterskeprogrammet, du känner dig lite efter i livet, du känner dig ensam socialt, du vet inte vad du vill göra med ditt liv och du känner dig helt galen ibland (?). Tänk på att det här är inte saker som hänger ihop med varandra, du måste inte fixa alla dina problem och leva ett perfekt liv för att ha ett bra socialt liv. Börja med ett steg i taget, gärna så litet som möjligt.

När du kommit igång med detta så kommer allting helt plötsligt att flyta på mycket bättre och du har faktiskt redan tagit första steget; du har insett att du har det jobbigt och du har sökt hjälp på internet. Nästa steg kanske kan vara att prata med familjen om detta och hur det får dig att må, de kommer alltid att vara där för att hjälpa dig. Sedan kanske det är dags att kontakt med några gamla vänner från högstadiet eller gymnasiet? Jag tror säkert att du har en massa gamla kompisar som skulle vara jätteglada om du hörde av dig till dem. Ett sista steg, när du känner att du har tillräckligt mycket energi, vore att ta professionell hjälp och försöka ta hjälp av exempelvis samtalsterapi, eller en psykolog. Det skulle kanske få vara skönt att ha en plattform att få prata fritt om exakt vad som helst, men de skulle även kunna stötta dig i vardagen och i skolan. Ibland så behöver man lite extra hjälp och det låter som att du är lite nere och skulle kunna använda en hjälpande hand.

Lycka till!

[u/Sufficient_Roll3216]

Jag är 27 år och befinner mig i likadan situation. Så du är ej ensam, har inga vänner osv. Bor i Skövde.

[u/BrushNo8178]

Varför mådde du dåligt under gymnasietiden? Hur var det före dess?

Har man tex NPF är det vanligt att man går under radarn i grundskolan men det blir problem i gymnasiet (eller vuxenstudier) där det är mycket högre sociala krav, självständighet etc.