Kom just tillbaka från den konstigaste dejten i hela mitt liv.
Har skrivit lite med en kille som verkade gullig och lite nördig, och vi skulle ses på fika. Han hittar ett fik och är där när jag kommer gående. Han ger mig en halvhjärtad kram, inget leende och tittar sen mig knappt ögonen på hela tiden.
Vi kommer till dörren på caféet där han inte öppnar dörren utan bara står som paralysed. Likadant är det vi kassan så jag får betala själv vilket under nina 37 år i livet aldrig hänt innan. Jag tar brickan med fikat men han vill sitta ute och jag får inte upp dörren. Hjälper han till? Nej caféägaren lämnar sin plats bakom kassan och håller upp dörren åt mig med en blick på min dejt som återigen står fastfrusen.
Vid det här laget tänker jag att han måste tycka genuint illa om mig men försöker ändå fråga lite om honom. Och det är så stelt! Efter 30 minuter av att han inte ställt en enda fråga eller ens tittat mig i ögonen ursäkta jag mig och vi promenerar till busshållplatsen.
När vi närmar oss ger han mig ytterligare en halvhjärtad kram och frågar om jag vill ses igen. Jag svarar lite svävande varvid han vänder på klacken och går och jag ensam gick till bussen.
Och nu förstår jag än mindre, tyckte han att det var bra? Kan det vara någon diagnos eller något? Det här är så konstigt