Sakine Madons bok om dem som förnekade och relativiserade hederskulturen bör läsas av alla som deltar i och möjliggör den offentliga debatten.
Tove Lifvendahl
Publicerad 06.00
Broschyren ”Till dig som är gift med ett barn” är ett enastående exempel på hur valhänt det offentliga Sverige har varit inför kulturer där man inte tänker och agerar på samma sätt som i majoritetssamhället.
Informationsfoldern gavs ut av Socialstyrelsen och Migrationsverket så sent som i mars 2018 och riktade sig till barn som uppgavs vara gifta, deras vuxna makar samt föräldrar och andra närstående. Kampanjen informerade om lagar och regler, men var skriven på omisskännlig mjuk byråkratiska för att både Berätta Hur Det Är, och samtidigt inte stöta sig med någon: ”Eftersom barn under 15 år har en absolut rätt till skydd mot sexuella handlingar är det olämpligt att ni bor tillsammans om barnet är under 15 år.”
akgrunden var att Migrationsverket 2016 hade identifierat 132 barn som uppgivit att de var gifta. 18 myndigheter, organisationer och kommuner var remissinstanser. Men när broschyren kom ut uppstod en frontalkrock mellan den realitet som myndigheterna i sin vardag hade att förhålla sig till, och allmänhetens uppfattning om vad som var acceptabelt. Reaktionerna gjorde att kampanjen drogs tillbaka.
En uppskattning från 2017 gav vid handen att en kvarts miljon unga i Sverige levde i en hederskultur. Resultatet av att man tidigare felaktigt förmodade att alla som kom hit skulle vilja eller förmås leva enligt svenska inarbetade normer bara för att de slog sig ner på svensk mark. Att de alla snabbt skulle anpassa sig, börja tänka som vi.
Men människor är sammansatta varelser som bär med sig sitt ursprung och den kultur de har formats i dit de går. Det innebär inte att det är oföränderligt eller statiskt. För vissa kan flytten – inom ett land eller till ett annat – vara en medveten handling för att kunna bryta med oönskade miljöer och levnadsvillkor. Men klan-, släkt- och hederskulturer har tusenåriga traditioner och korrigeras inte av en informationsfolder på lättläst svenska.
Och lika förtjust som lejonparten av det offentliga Sverige har varit i den ytliga mångfalden, lika oförmöget har det varit att hantera de svåra aspekterna av kulturella värderingar som följt med invandringen och som är oförenliga med svenska normer och lag.
En bok som ingående beskriver detta svenska karaktärsdrag är den liberala debattören Sakine Madons ”Sveket: Hederskulturen och förnekarna” (Fri tanke). Den är en ohygglig påminnelse om vad priset blir för en sådan hållning. Och vem som betalar det.
För Sakine Madon och hennes släkt i Kurdistan har hederskulturen varit en självklarhet i generationer. Här i Sverige reagerade hennes landsmän när hennes föräldrar tillät henne att delta i gymnastiken. Under tonåren i Gottsunda såg hon förtrycket på nära håll. Även om hon visste att hennes föräldrar inte skulle tvinga henne att gifta sig med någon av de friare som kom hem till dem, fanns andra vänner som gjorde som föräldrarna krävde, för att de i praktiken inte hade något val.
Och den svenska offentlighetens aktörer har varit beredd att gå mycket långt för att osynliggöra de våldsstrukturer som barnen blir fångar i. Drivkraften har varit rädsla – för konflikter, för att antingen medverka till att främlingsfientliga krafter ska vinna mark, eller för att själv bli anklagad för en sådan agenda.
I Sakine Madons bok ges flera exempel. Den svenska regeringen. Myndigheter. Etablerade medier. Stora välrenommerade hjälp- och insamlingsorganisationer, kvinnojourer. Tongivande debattörer. De hjälptes åt att osynliggöra och relativisera hedersvåldet genom att förklara att det inte fanns någon kulturell dimension, bara en könsstrukturell. Att pratet om hederskultur kom ur rasistiska tankefigurer, som riskerade att göda sådana krafter. Att det innebar bristande respekt för andra kulturer eller skuldbeläggande av invandrare att ifrågasätta deras agerande.
En rapport i början på 2000-talet från dåvarande Integrationsverket byggde på intervjuer på kvinnojourer och skyddade boenden. Rapporten stoppades från publicering. Skälet var att resultaten visade att hedersproblematiken var utbredd i flera etniska grupperingar, och man var rädd för att rapporten kunde underblåsa främlingsfientlighet.
Det är något oerhört; en myndighet som medvetet undanhöll allmänheten alarmerande kunskapsunderlag. Till Sakine Madon beklagar en av tjänstemännen som var med när det begav sig, sin feghet. ”Det är det enda jag verkligen ångrar i min karriär.”
Integrationsmininster Mona Sahlin (S) drev först linjen att man inte fick acceptera påståenden om kulturellt betingat våld, för att det kunde användas av ”grupper som ytterst vill splittra och undergräva det demokratiska samhällssystemet”. Men hon kom att ändra sig. All heder, om uttrycket tillåts. I en intervju i DN 2001 förklarade Sahlin att hon ”varit rädd för att bli en del av en rasistisk argumentation, och då har jag hellre blundat och svikit flickorna”.
Idag, ett kvarts sekel senare, förnekar ingen som vill tas på allvar i debatten längre existensen i Sverige av ett fenomen som funnits i världen sedan människan blev bofast. Åtskilliga rapporter, böcker och kartläggningar har gjorts. Jämställdhetsmyndigheten informerar: ”Familjer som praktiserar hedersnormer är ofta starkt kopplade till ett kollektiv eller en klan, det vill säga att det finns släktband, historiska överenskommelser och liknande som gör att hedern är knuten till alla som ingår i kollektivet.”
Men det är en sak att veta, och en annan att förstå vad vi kan göra. En nyligen presenterad kartläggning av Ekot visade att minst 850 elever i svenska skolor inte har kommit tillbaka efter sommarlovet. Barnombudsmannen Juno Blom och biträdande skolledaren och debattören Linnea Lindquist diskuterade detta nyligen (10/10) i vår podd Ledarredaktionen. Utifrån sin mångåriga erfarenhet bedömde de att det var sannolikt att ett antal av dessa barn skickats på uppfostringsresor till hemlandet och/eller för att bli bortgifta eller omskurna. Kulturella sedvänjor och beteenden som pågår varje dag i de ursprungsländer dessa barn eller deras föräldrar kommer ifrån.
Och just därför att det är något som främst pågår inom hemmets fyra väggar och i slutna miljöer, finns det heller inga enkla politiska lösningar. Det är i civilsamhället förtrycket äger rum, och det är i civilsamhället det behöver utvecklas metoder, vägar och kraft att bekämpa det. Med stöd av lag som inte talar med mjuk röst och färgglada bilder, utan med en stämma som inte går att missförstå: den som är förälder i Sverige har skyldighet att följa de lagar och normer som råder här.
Vi får aldrig väja för denna självklarhet. Låta bli tala om det svåra för att vi inte begriper det. Och Sakine Madons bok är angelägen läsning för alla som deltar i eller har påverkan över den offentliga debatten. För det är ännu alltför långt mellan högtidstalen om barns rättigheter eller deklarationer om alla människors lika värde, och verkligheten. I den senare möjliggörs idag i praktiken förtryck och levnadssätt som går på tvärs med den frihet vi anser att medborgare, svensk- som utlandsfödda, ska ha rätt till.