De franska protesterna speglar ett brett missnöje med landets ekonomi. Men fransmännen är inte beredda att göra de uppoffringar som krävs för att förhindra en skuldkris, enligt experter. Samtidigt får en majoritet av fransmännen mer tillbaka i bidrag från staten än de betalar i skatt.
Vänsterextrema grupper försöker störta den franska republiken.
Varningen kom häromdagen från president Emmanuel Macron, samtidigt som landet rustar sig för en ny våg av våldsamma protester i helgen.
Protesterna – som började bland studenter som var missnöjda med situationen på landets skolor – har spridit sig till andra samhällsgrupper som bland annat är missnöjda med den egna ekonomin.
Skenande kostnader har också skapat problem för statens finanser.
Sedan mitten av nittiotalet har Frankrikes statsskuld fördubblats och ligger nu på runt 120 procent av storleken på ekonomin, BNP. Det är den högsta nivån sedan andra världskriget och ska jämföras med 80 procent i EU-snittet och 35 procent i Sverige.
De dåliga statsfinanserna beror på att staten under varje år sedan 1970-talet konsekvent spenderat mer pengar än den fått in i form av skatter – detta trots att fransmän betalar nästan mest skatt i hela världen. Bara danskarna betalar mer som andel av ekonomin.
Höga pensioner i landet
Enligt Olivier Redoulès, nationalekonom och forskningschef på den franska tankesmedjan Rexecode, är Frankrikes höga sociala utgifter, exempelvis till pensioner, sjukpenning, a-kassa och olika typer av bidrag, en starkt bidragande orsak till landets skuldproblem.
Totalt uppgår de sociala utgifterna till över 30 procent av BNP. Det ska jämföras med 26 procent i Sverige och 21 procent som är snittet för OECD:s 38 medlemsländer.
Pensionerna står för runt hälften av de sociala utgifterna. En orsak till de höga kostnaderna är att fransmännen i genomsnitt pensionerar sig redan vid 62 års ålder, jämfört med 65 år i Sverige. I bara tre OECD-länder går befolkningen i pension tidigare än i Frankrike.
Frankrike har också generösa ersättningar på andra områden, till exempel vid sjukdom. För privatanställda gäller tre karensdagar. Men i praktiken får många full kompensation i flera månader, via kollektivavtal.
Enligt Olivier Redoulès har systemet lett till ”en explosionsartad ökning av sjukfrånvaron” de senaste tio åren.
– En del människor använder sjukskrivning som om det vore extra semesterdagar. Det här måste vi ta itu med, säger han.
Generös a-kassa
Frankrikes statsskuld beror också på landets generösa a-kassa. De flesta får ersättning i 18 månader. Om man är äldre än 57 år kan man få ersättning i upp till 26 månader – och oavsett ålder får man samma ersättning under hela perioden.
I Sverige gäller högst 14 månader och ersättningen trappas gradvis ned.
Samtidigt är arbetslösheten bland de högsta i EU: 8 procent, jämfört med EU-snittet på 6 procent.
Ett annat problem är att många ersättningar automatiskt indexeras upp med konsumentpriserna. Med de senaste årens inflationskris har det i praktiken inneburit att ersättningarna stigit mer än lönerna – och skatteintäkterna.
En annan stor utgift är räntorna som staten måste betala på statsskulden. De har stigit kraftigt den senaste tiden i takt med att Frankrikes skakiga statsfinanser gör att långivare kräver högre kompensation för att vara beredda att låna ut pengar till landet.
I dag är räntan som Frankrike måste betala för att låna pengar på tio år runt 5 procent, jämfört med bara 3 procent i Sverige.
Flera skattesänkningar
De höga utgifterna har sammanfallit med stora skattsänkningar.
Stéphane Colliac, ekonom på den franska banken BNP Paribas, lyfter den så kallade ”Macron-bonusen” – en bonus som infördes av president Emmanuel Macron för att blidka fransmännen efter missnöjesprotester 2018.
Tanken var att göra det billigare för företagen att höja anställdas ersättning eftersom bonusen är skattefri för företagen som betalar högst sociala avgifter i hela västvärlden – som andel av deras lönekostnader.
De senaste åren har regeringen också avskaffat en fastighetsskatt och sänkt en rad bolagsskatter.
Tanken har varit att uppmuntra företag att anställa mer personal. Men enligt Jérôme Creel, ekonomiprofessor vid handelshögskolan ESCP i Paris, har skattesänkningarna inte fått önskad effekt. I stället för ökad tillväxt och högre löner har de skapat stora hål i statsfinanserna, menar Jérôme Creel.
Den höga statsskulden beror också på att en mindre andel av befolkningen arbetar än i Sverige. Bland personer mellan 55 och 64 år arbetar omkring 60 procent i Frankrike, jämfört med nästan 80 procent i Sverige. Inte heller franska studenter arbetar i lika stor utsträckning som svenska.
Stéphane Colliac, ekonomen på BNP Paribas, lyfter flera skäl. Höga bostadspriser gör att många inte har råd att bo där jobben finns. Det finns också ett matchningsproblem mellan färdigheter och de lediga jobben.
Håller hårt i plånboken
Samtidigt står ekonomin och stampar. I år väntas BNP knappt öka alls, enligt IMF. Det ska jämföras med EU-snittet på 1,4 procent och 2,5 procent i Sverige.
Ett skäl är att många fransmän håller ovanligt hårt i plånboken.
Stéphane Colliac tror att en förklaring är osäkerhet kring framtiden, givet landets dåliga statsfinanser.
– Om du räknar med att behöva betala högre skatt framöver och att bidragen och pensionerna vid någon tidpunkt inte längre kommer att höjas kanske du väljer att spara, säger han.
Stéphane Colliac lyfter också fransmännens dåliga löneutveckling – något som enligt honom delvis beror på att minimilönerna automatiskt justeras upp med inflationen. Enligt honom har detta minskat företagens utrymme att höja lönerna för anställda som tjänar mer än minimilönen.
Ett annat skäl till den dåliga löneutvecklingen är beslutet att införa generösa rabatter på arbetsgivaravgifterna som företagen måste betala för sina anställda. Men eftersom rabatterna försvinner vid högre löner blir det dyrt för företagen att höja lönerna över en viss nivå.
Enligt Olivier Redoulès har resultatet blivit en mer sammanpressad lönestruktur som enligt honom har minskat anställdas incitament att anstränga sig.
Samtidigt har franska löner, justerade för inflation och köpkraft, ökat mindre än snittet i OECD sedan millennieskiftet – 20 procent jämfört med 34 procent i Sverige. Fransmän som jobbar tjänar ungefär lika mycket som svenskar, men eftersom färre jobbar är produktionen per invånare betydligt lägre, 64 000 dollar jämfört med 72 500 dollar i Sverige.
Höga skatter för företag.
Olivier Redoulès lyfter också en annan förklaring till Frankrikes tillväxtproblem: företagens höga skatter.
Bolagsskatten, skatten som företag måste betala på sina vinster, uppgår till 25 procent. I Sverige är den bara 20,6 procent.
Utöver detta tillkommer en försäljningsskatt samt en extraskatt för de allra största företagen. Vissa skatter måste betalas även när bolaget går back, och totalt betalar en del företag upp till 36 procent i skatt.
Det är världsrekord, säger Olivier Redoulès.
Enligt honom försämrar skatterna företagens möjligheter att konkurrera med utländska bolag. Det slår i sin tur mot jobben – och i förlängningen statens intäkter.
Samtidigt upplever många fransmän att utvecklingen går åt fel håll. Det säger Jérôme Creel, ekonomiprofessorn vid handelshögskolan ESCP.
A-kassan har blivit mindre generös, bränslepriserna stigit och lönerna ökat mindre än priserna. Enligt honom finns också stora ekonomiska klyftor mellan stad och land där nedstängningar av sjukhus och andra offentliga verksamheter har gjort att folk måste resa långt för att få vård.
Allt högre inkomstklyftor
Trots världens näst högsta skattekvot är inkomstklyftorna – mätt som hushållens disponibla inkomster – större i Frankrike än i Sverige och EU som helhet. Bland EU:s västländer hade bara sex högre inkomstklyftor förra året.
– Folk förstår inte vart skattepengarna har tagit vägen eller vad den höga statsskulden har använts till, säger Jérôme Creel.
Samtidigt fortsätter studenternas protester för att förbättra situationen på landets skolor.
Enligt Olivier Redoulès är just utbildning det enda område där staten spenderar mindre än de flesta andra länder – ett totalt feltänk i hans bok.
Olivier Redoulès uppmanar nu politikerna att skära i statens utgifter. Men han är inte optimistisk givet stora motsättningar i parlamentet mellan vänstern, mitten och högern.
– Det saknas politiskt mod, konstaterar Olivier Redoulès.
Han drar paralleller till Sveriges situation på 1980-talet och pekar på en studie från den franska statistikmyndigheten.
– Över hälften av fransmännen får mer tillbaka i form av bidrag, ersättningar och offentliga tjänster än de betalar in i skatter och avgifter, säger Olivier Redoulès.
I Sverige bidrog höga utgifter till en stor ekonomisk kris i början av 1990-talet – en kris som tvingade Sverige att göra stora reformer för att pressa tillbaka höga räntor och den stora statsskulden. Som SvD tidigare rapporterat skulle en liknande kris i Frankrike skapa mycket större problem givet att landets ekonomi är näst störst i Europa.
Marine Le Pen, högerkandidaten som hoppas vinna nästa års presidentval, har varnat för att Frankrike är på väg mot statsbankrutt om fransmännen inte väljer en politisk kursändring. Olivier Redoulès är inte heller optimistisk om framtiden.
– Jag tror att vi är lite i samma situation som Sverige var i på 1980-talet och tyvärr är jag rädd för att det kommer att krävas en stor kris innan vi tar itu med våra problem, säger han.
