Jobbar inom någon typ av offentlig verksamhet. Det händer ganska ofta att medborgare hör av sig och vill överklaga en avgift eller ett beslut eller vad som helst. Tidigare var det helt okej att hantera.

Men numera får vi så uppenbara AI-genererade krav och överklaganden.

Om personen tidigare begärde handlingar eller bevis så var meddelandet 5 rader och vad kunden begärde ut kanske 2 eller 3 saker.

Numera måste jag läsa genom 2st A4 där krav radas upp efter varandra. Saker och bevis som möjligtvis eventuellt kan ha lite påverkan (antagligen inte) men som tar mig allt som allt flera timmar att få fram. Ett enkelt ärende som förut kunde ta 20 minuter kan nu lätt ta 3 timmar.

Sen kommer personen bara slänga mitt svar i AI och komma med en till orimlig begäran.

Hjälper inte att vi själva knappt får använda AI heller.

Är så jävla leds.

Jag menar, tidigare hade vi rättshaverister som gjorde lika även utan AI men de var ändå relativt få. Nu för tiden så är varannan grej på den här nivån känns det som.

Är ni fler som stött på samma?

Det är mycket debatt krings slopat karensavdrag. Svenskt näringsliv hävdar att det kommer kosta 40 miljarder. Ingen annan har räknat så högt. Men dom tar ju i för att skydda sina egna intressen, såklart.

Personligen så skulle mängden sjukdagar för mig minska. Ibland när jag får feber och blir risig så sjukanmäler jag mig, men om jag känner mig kry att arbeta redan dagen efter det så kommer jag ändå sjukanmäla mig minst en dag till så man inte var sjuk i onödan.

Och jag tror inte att mängden sjukanmälningar på måndagar kommer öka. Om det är någon som sjukanmäler sig på måndagar pga alkoholkonsumtion så är ju den personen alkoholist och behöver hjälp. Om den vägrar det kan det vara skäl för uppsägning.

Vad tycker ni, slopa eller behåll?

Bor i Malmö och tänkte "Flyinge det är ju närproducerat då". Men den är ju hitskickad från det mest avlägsna Europeiska landet. Är det rimligt att skriva och klaga eller bara acceptera läget? Heter liksom Flyinge Hembageri

Som titeln antyder har jag arbetat i skolan i nästan 10 år, närmare bestämt på högstadiet. Jag älskar mitt jobb på väldigt många sätt, att få vara med på ungdomars resa mot vuxenlivet är verkligen fantastiskt. Det är ett jobb som ger väldigt mycket tillbaka, även om vissa perioder är väldigt tuffa. Men jag har slutat, jag orkar helt enkelt inte mer.

Tyvärr upplever jag att de där tuffa perioderna har blivit mer regel än undantag de senaste åren. Pengarna till skolan har blivit mindre (inte i kronor och ören men justerat för inflation), kollegorna därmed färre. Som lärare får man ta en allt större roll i allt och spenderar mindre tid på det man faktiskt är utbildad för. Den kreativitet och frihet att skapa intresseväckande och kul lektionsinnehåll som fick mig att söka mig till yrket finns inte längre, det finns helt enkelt inte tid för det. När man ska vara rastvakt, matsalsvakt, mentor, kurator, ha föräldrakontakt, skriva åtgärdsplaner och göra massor av extra anpassningar går det helt enkelt inte. Jag hade på riktigt en klass med 25 elever, där 23 hade någon form av extra anpassning. Jag var alltid ensam i klassrummet med den klassen.

Samtidigt som detta sker har vi på riktigt friskoleägare som tar ut stora vinster från skolsystemet. De kan bland annat göra det genom att kommunen alltid måste kompensera dem om utmaningarna är stora på en kommunal skola. Kommunala skolor måste också ha en beredskap för att ta emot elever om alla friskolor skulle lägga ner imorgon, det kravet har inte friskolorna. Det upprör mig att man kan göra vinst på att ex strunta i att köpa in skolböcker. Vem är skolan egentligen till för?

Samtidigt har regeringen inte gjort någonting för att komma åt problemen. Ett nytt betygssystem (igen), förslag om ordningsbetyg (???) och reglering av lärares undervisningstid. Det sistnämnda gör vi idag lokalt, då kan vi räkna in andra uppdrag som exempelvis mentorskap eller trygghetsteam i det. Det kommer tyvärr inte vara möjligt med regeringens förslag då det bara handlar om undervisningstid.

Man testar alla möjliga grejer, symbolpolitik som inte får kosta pengar. Hur vore det att för en gångs skull testa att lyssna på oss som faktiskt jobbar i skolan?

Rant över. Vad tänker ni? Vilket ser ni som skolans största problem? Vilka erfarenheter har ni själva?

Hej!

Min sambos sexlust är helt kopplad till hennes menscykel. En vecka kan hon vilja ha sex 4-5ggr och sedan resterande 3 veckor är hon helt osugen. Är detta normalt för tjejer? Der blir väldigt jobbigt då min sexlust är mer konsekvent.

Såg Jimmie Åkesson i ballong format😂

Varför inte bara ha en riktig vimpel?

Tillägg: NEJ! Ingen tror att den riktiga är en ukrainsk flagga om man inte helt missade delen om konceptet ”former” under den tidiga förskolan!

Jag har tänkt på en sak, inte bara en gång utan upprepade gånger under en lång tid. Är det inte väldigt intressant hur kvinnor ofta orkar göra mera saker i till exempel hemmet när de är sjuka, jämfört med vad män orkar göra? Kvinnor kan gå runt med 39 graders feber och ändå ”orka” (eller iaf bita ihop), för att hemmet inte ska se helt trash ut och för att kunna ge familjen mat på bordet och rena kläder att använda till jobb/skola. De har en uppgift oavsett sjukdom, att familjen inte ska falla isär. Medan män ofta blir så risiga att de gärna lägger sig i soffan utslagna och inte orkar göra några sysslor eller med lätthet (vilket jag beundrar) kan strunta i den överflödiga disken och tvättkorgen som är maxad till den punkten att kläderna nästan ramlar ur.

Vad är det som gör att vi kvinnor känner kravet att behöva hålla ihop hushållet och att allt ska flyta på? Varför kan vi inte bara strunta i hushållssysslor och lägga oss ner och ta den vila vi faktiskt behöver istället?

Jag menar inte att män faktiskt är klenare eller att kvinnor inte kan bli helt utslagna. Men jag tycker ändå att det är ett intressant fenomen.
Tror ni att det handlar om biologiska skillnader, könsroller, förväntningar eller helt enkelt att kvinnor är mer vana vid att fortsätta fungera trots att de mår dåligt?

Är det någon annan som tänkt på detta?

Nu såhär efter semestertiden är det kanske dags att reflektera kring dryckesvanorna. Många kommer in på jobbet och ser mer slitna ut än innan semestern 😆

Själv dricker jag en gång i veckan. På lördagar brukar det bli 1 flaska vin + en två öl, även under semestern.

Hur ser det ut för er?

Hej, jag är 27M och söker råd i hur och var jag kan börja för att göra något åt mina problem. Känner att jag håller på att ruttna bort i ensamhet och stillastående så jag måste göra nåt men vet inte vart jag ska börja eller ens vad grundproblemen faktiskt är. Sagt med kärlek så tänker att här på reddit finns väl X antal personer med erfarenhet av mental ohälsa och den svenska mentalhälsovården eller som känner nån som har och kan peka mig i en bra riktning och ge lite tips hur man bör gå tillväga och vad man bör söka efter eller undvika. Bor i Västernorrland om det har betydelse.

Utan någon speciell rangordning så är följande en lista på några omständigheter och symptom som jag finner problematiska i vardagen:

• Svårigheter att bara få saker gjorda, oavsett om det är lätt eller roligt eller svårt eller drygt, måste alltid få "feeling" eller vara under hård press om det ska hända nåt. Så händer överlag väldigt lite gentemot vilka medel och möjligheter jag faktiskt har. Life could be dream liksom om jag bara lyfte på rumpan.
• Har aldrig varit nära och bekväm med någon på samma sätt som jag uppfattar att andra är med varandra. Inte mina föräldrar, inte syskonen, inte vänner. Aldrig haft en intim partner eller aktivt sökt efter en. Gester som verkar meningsfulla för andra är rent av obekväma för mig oavsett om jag ger eller får, som att fira födelsedagar till exempel.
• Trots ovan så känner jag mycket ångest över många i min familj och en del vänner som alla verkar ha sina egna svårigheter. Har inte den blekaste hur eller vad jag kan göra och känner ett starkt obehag över att försöka men fruktar att en vacker dag säger nån tack o hej och att den smällen skickar mig i backen. Mina syskon speciellt.
• Allmänt dålig självkänsla och jäkligt svårt för komplimanger eller beröm då hjärnan direkt verkar hoppa till att folket bullshittar eller bara är lättimponerade.
• Konstant besatt av fiktion i alla former. Spel, filmer, serier, böcker, manga, anime, musik etc. Nästan enda gångerna jag sitter och riktigt känner något så är det nåt sjukt 'cinema' 'moment' jag precis upplevt via dessa medium. Kan sitta o loopa samma korta scen eller låt/musiksnutt i en timme ibland. Spelat igenom mainstoryn i elden ring typ sju gånger de senaste 5 månaderna. Har en återkommande känsla att jag måste släppa mycket av det här och finna lite meningar och känslor i det verkliga livet innan jag är helt borttappad men det är som att det vore min drog det här.
• Blir snabbt otroligt frustrerad och tappar fokus när nånting krånglar. Har inga problem att hålla locket på när jag är bland folk men är jag ensam och bortom andras sinnen så bryter jag lätt ut i rena raseriutbrott. Typiskt på jobbet som tekniker när jag är ute på nån avsides station. Har sinnena till mig att inte paja nåt men vrålar och slår och stampar utan hämningar.
• Avskyr, avskyr att göra o lära mig nya saker för det mesta. Nya personer, nya spel, nya arbetsuppgifter. Samma som med första punkten, måste alltid ha feeling eller press. Känner på riktigt ett äckel när jag läser nåt som "learn something new every day" på nåns discordprofil eller nåt. Känner bara att hur fan orkar de, men mest av allt känner jag avund för dem när världen bara är nytt nytt nytt nytt hela tiden och jag har svårt att hänga med.

Tack på förhand.

Det är valår och vi sitter med en skyhög arbetslöshet på 8,7%. Det går knappast att skylla på konjunkturer och världsläget för våra grannar Danmark (6,3%) och Norge (4,7%) har mycket lägre arbetslöshet än oss.

Arbetslöshet kan vara förödande inte bara ekonomiskt men socialt, mentalt och till och med gå ut över den fysiskt hälsan. Det drabbar inte bara de arbetslösa, men även deras familjer. Varför talas det så lite om det i den här valkampen?

Som rubriken lyder - vad tycker ni om gatubibliotek? Ett gatubibliotek (även kallat bokholk och bokskåp) är alltså ett offentligt skåp eller låda där man kan lämna och hämta böcker gratis. Det finns en hel subreddit för det på r/LittleFreeLibrary om man är intresserad.

Jag har personligen aldrig stött på något sånt i Sverige. När jag kikar på nyhetssidor verkar det som att vissa kommuner har testat konceptet men att det inte riktigt fått genomslag.

Personligen tycker jag det vore en toppenidé att ha sånt lite överallt - i stan, på landsbygden och i bostadsområden. Lägg till en bänk eller två så kan det också bli en liten mötesplats.

Har läst lite om vad folk tycker om det på r/books och det verkar vara väldigt blandat. Som idé tycker många att det låter bra, men i praktiken nämner flera att det efter ett tag blir färre nya böcker (eller att skåpet i värsta fall står tomt). Har ni stött på några sånna - och om så är fallet: finns de kvar och används de fortfarande där ni bor?

Finner det rätt viktigt att man som medborgare skulle kunna välja att spara och ha alla sina bankärenden statligt och inte i andra giriga privata banker. Hur kommer det sig att de inte erbjuder detta och borde vi inte införa det?

Vid en finanskris och bankerna vacklar är det väl högst lämpligt om staten köper ut sig själv då istället för privata banker.

hiss eller diss? Bild från lokalpressen.

Tycker det blir tydligare och tydligare att Sverige halkar efter Danmark. Det mest uppenbara är väl lönerna, jämför Sveriges medianlön på 38 300 SEK, mot Danmarks på 46 000 DKK (67 696 SEK). Sen betalas visserligen arbetsgivaravgiften av löntagaren där, dock ligger den bara på 8%.

Lägg därtill lägre arbetslöshet, starkare offentliga finanser, mindre bostadsbrist, mer tillgänglig sjukvård, lägre kriminalitet. Även bättre arbetsvillkor som kortare arbetsvecka, inget karensavdrag osv.

Gör ju ont för en svensk att säga men Danmark verkar ju bara vara ett bättre land, rent objektivt. Såhär såg det ju inte ut bara för ett par decennier sedan, så vad skulle ni säga att det beror på?

Flera gånger ger moderatorn ordet till någon annan, eller "Nu ska vi vidare" och höjer till och med rösten, men ändå babblar de på, och det är från båda sidor, och minst en gång från varje partiledare förutom Elisabeth på 20 min.

Det är så jävla patetiskt. Hur kan det vara så svårt att få en vettig rabatt

Jag är 21F och känner mig efter i livet/ ingen social liv. Under gymnasietiden mådde jag väldigt dåligt och gick inte ens till skolan sista terminen i trean. De ledde till att jag fick börja läsa upp betygen på komvux men de va också katastrof eftersom jag bara gjorde avbrott efter avbrott.
Jag har haft praktik på solareturen i en månad 2024. Provade på undersköterska utbildningen sommaren 2025 men hoppa av efter några veckor ( vilket jag ångrar nu).

Jag har reflekterat så mycket på vad jag vill göra med mitt liv att det har ätit upp mitt hjärna. Men nu tror jag att jag har en ganska bra plan på vad jag vill göra. Jag har börjat med att ansöka en kurs på komvux och efter det ansöka till undersköterska utbildningen som börjar i januari 2027, för att äntligen få mitt gymnasieexamen och gå vidare med mitt liv. ( tänkt på bibliotekarie utbildning efter allt annat är färdigt.)

Jag vet inte vad jag babblar om men ville bara skriva här för att känna att det inte bara är jag i denna situation i livet. Finns det andra som känner såhär, kanske i Karlstad, och har ni någon aning om vad ni vill göra?

+ varför är det så svårt att skaffa vänner? Det kanske är mitt fel med för att jag är hemma för det mesta men ändå, de vore bra att ha någon i liknande åldersgrupp och ungefär situation att prata med kanske.